Sofia Thorsson

Den första augusti tjugohundrasex gick vi hem och höll varandra i handen. Det var vår sista sommarnatt. Jag tänkte,hur kan vi gå hem när allt är såhär,jag vet du kommer se på mig sådär. Det enda som var kvar,var ett svärd som högg och vred sig i mitt bröst. Jag visste att det skulle bli det brustna hjärtats höst. Blir verkligen allt som man förväntar sig?  Du mötte mig med ditt leende och sa att vi skulle åt samma håll. Vi såg mot himlen,den natten var du lika tom och full som jag. Jag undrade om vi kunde vänta med allt tills imorgon,fast vi visste att det inte fanns något imorgon. Allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,för det ekar i huvudet.
Min hand i din och din i min. Vi sa ingenting,vi bara gick.Ibland stannade vi upp så jag kunde torka tårarna som rann nerför din kind. Vi gick på vägen vi aldrig ville skulle ta slut. Vi gick omkring hela natten,i hopp om att natten aldrig skulle ta slut. Vi tänkte att det måste komma något bra ur allt,fast ingen egentligen trodde på det.
Tillslut tog natten och vägen slut, jag hoppades på ett kort som inte hade lagts. Ett kort som aldrig las.
Jag sa, kom ihåg mig när du står på toppen och tittar ner. Kom ihåg mig när det blir varma sommardar.
Medans tårarna rann nerför våra kinder skildes vi åt.
Vi som skulle åt samma håll.
Ingenting blev som vi förväntade oss.