Hej igen!
Nu är förhoppningsvis bloggpausen över,skrivlusten är tillbaka efter en tids frånvaro!
Första terminen i lumpen är nu avklarad.
Under ett halvår har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag har gjort på 21 år,även om det låter skumt så är det faktiskt så. Många hinder och svårigheter har jag lyckats med,saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara av.
Jag har fått vänner för livet,ja,det är faktiskt så att lumpenvänner är något speciellt!
Har alltid trott att snacket om lumpen har varit en myt,kamratskapen och banden man knyter till varandra.
Nu vet jag att det inte är en myt,allting stämmer.
Prova att bo med några 24/7 i ett halvår,göra allting tillsammans i med och motgångar.
Skratta tillsammans när allting känns underbart. Eller peppa varandra när man blir utslängd i skogen och inte ha en aning om vad som väntar bakom nästa tall. Allt du vet är att du har en packning på x antal kg,en stridsväst som skaver över allt och ett vapen som alltid är ivägen. Gruppen får nya uppgifter och nya punkter att gå till hela tiden.
Det är då vänskapen och lumparandan tar över.
Man peppar varandra,hjälper soldaten i gruppen som inte orkar gå längre,avlastar honom genom att ta en del av hans packning.
När allting ska avslutas med en snabbmarsch känns det som att man vill falla ner och dö. Vi får startsignalen,2 km ska springas med packning och vapen. Det är tungt,riktigt tungt.
Mjölksyran känns ända upp i magen och man är påväg att ge upp. Då kommer någon som är minst lika tröttmen som ändå springer bakom en och puttar på så att man inte kan sluta springa. Man har fått den där lilla hjälpen som gör att man tar sig in över mållinjen. En för alla,alla för en!
Det är då man inser att vänner är det viktigaste som finns!
Nu är det ett fyra månader kvar och jag ska njuta av varenda minut.
Första terminen i lumpen är nu avklarad.
Under ett halvår har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag har gjort på 21 år,även om det låter skumt så är det faktiskt så. Många hinder och svårigheter har jag lyckats med,saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara av.
Jag har fått vänner för livet,ja,det är faktiskt så att lumpenvänner är något speciellt!
Har alltid trott att snacket om lumpen har varit en myt,kamratskapen och banden man knyter till varandra.
Nu vet jag att det inte är en myt,allting stämmer.
Prova att bo med några 24/7 i ett halvår,göra allting tillsammans i med och motgångar.
Skratta tillsammans när allting känns underbart. Eller peppa varandra när man blir utslängd i skogen och inte ha en aning om vad som väntar bakom nästa tall. Allt du vet är att du har en packning på x antal kg,en stridsväst som skaver över allt och ett vapen som alltid är ivägen. Gruppen får nya uppgifter och nya punkter att gå till hela tiden.
Det är då vänskapen och lumparandan tar över.
Man peppar varandra,hjälper soldaten i gruppen som inte orkar gå längre,avlastar honom genom att ta en del av hans packning.
När allting ska avslutas med en snabbmarsch känns det som att man vill falla ner och dö. Vi får startsignalen,2 km ska springas med packning och vapen. Det är tungt,riktigt tungt.
Mjölksyran känns ända upp i magen och man är påväg att ge upp. Då kommer någon som är minst lika tröttmen som ändå springer bakom en och puttar på så att man inte kan sluta springa. Man har fått den där lilla hjälpen som gör att man tar sig in över mållinjen. En för alla,alla för en!
Det är då man inser att vänner är det viktigaste som finns!
Nu är det ett fyra månader kvar och jag ska njuta av varenda minut.
Kommentarer
Trackback